photoboot.blogg.se

 

Nu har jag satt upp nya mål som tycker att vi ska införskaffa oss. Visst, det är materiella saker men de kommer att hjälpa oss mycket. Det första är en ny dator, då planerar vi inte på att köpa en dator för 6000-10000 kr utan en dator som passar till redigering, skolarbete, foton och allt det där som följer med, det ska inte heller vara hela världen ifall att datorn skulle krascha. Vi har tidigare köpte en compaq dator för 7000 kr och den råkade min kusin tappa på glovet och nu ligger här i hyllan, i koma. Teknologiska saker har sitt slut och vi är inte såna som bryr oss så mycket om det nyaste. Sedan vill jag investera mina pengar på en systemkamera som jag kan fota ordentligt med, min mobil kamera är inte den bästa kameran, den har dock tagit väldigt fina bilder men jag vet att en systemkamera skulle ta hundra gånger finare och bättre bilder. Systemkamerans bildkvalité, no words, jag ska inte ens försöka jämföra den med min iphone kamera. Så där har vi det, en ny dator och en systemkamera. 

 

 

 

I söndags beslutade jag mig själv för en förändring, istället för att klaga och gnälla så bestämde mig för att ta tag i mitt liv och börja vara hälsosam och motionera. Jag har två problem som jag ska lösa, första är att jag helt seriöst tror att jag har ett beroende (sockerberoende) som jag ska overcome (förstår inte varför jag har enklare för att hitta det rätta engelska ordet för min beskrivning än på svenska, men okej) och sedan är träning ett annat problem, eller det är inte riktigt ett problem. Jag har svårt för joggning (istället för att beundra människor som joggar blir jag irriterad, för jag förstår inte hur de orkar gå ut och jogga och det är nog för att jag aldrig skulle kunna se mig själv gå ut för att jogga, helt ensam eller tillsammans med någon annan, jag vet, jag är patetisk), men viktlyft, dans och allt annat tycker jag är roligt och enkelt. Hursomhelst, igår, måndagen den 15 april klädde jag på mig på morgonen för att gå ut och jogga. Trots det fula vädret och regnet så sket jag i det och joggade, sprang upp och ner för trappor. Inatt sov jag inget alls på grund av träningsvärken som jag har i hela kroppen. Jag hade så ont, men...jag älskar träningsvärk. Inte för att det är ett bevis på att jag har tränat hårt utan smärtan är på något sjukt sätt så jävla skön. Så, jag kan helt uppriktigt säga att jag är stolt över mig själv. Jag klarade av gårdagen och detta ska bli en bra vana som ska hålla för resetn av mitt liv, inshAllah :) 

 

 

Okej, nu har jag gjort mitt bästa och jag orkar inte mer. Min sista tvångstanke var att fixa en översättningsfunktion (google translation) men jag ger helt ärligt upp. ERGONOMI! Det första som jag tänker på och imorgon kommer jag att vakna med smärtor i mina axlar. Jobbigt, men jag vill att min sida ska bli fin, så vill man bli fin får man lida pin. Yeah. Det här fan tagit ett par dagar o fixa men jag är faktiskt nöjd, jag har lite saker kvar o göra men men, det kommer med tiden :) Nu ska jag lägga mig, jag har både arbetat psykiskt och fysiskt sedan 07.00 imorse. God natt...

 

 

Jag är så jävla kräsen när det gäller min stilmall, jag har alltid gjort om den själv, mixat och fixat men nu så har jag fastnat. Lite irriterande, jag stör mig på headern, jag vill importera en bild men jag lyckas inte få det gjort. GAAH! Post delen är inte hellre som jag vill ha det, utan jag vill ha den bredare och så är det ännu mer detaljer som jag vill få gjort. Och så är jag en sån person som inte vill börja skriva om jag inte fått igång allt. Varför har jag valt att göra om stilmallen, jooooooo för att jag vill börja ta min blogg lite mer seröst. Jag är en skrivare och jag vill skriva mer och jag har fått tillbaka glöden och inspirationen, såååååå, i got to fix this shit! 

 

Foto & "Modell" - Faduma MH

 

Ibland tittar jag på min sida och läser mina inlägg...jag vet inte riktigt själv vad jag tycker om dem. Bloggen är ju inte direkt personlig, jag skriver inte om mina dagar och så, och det vill jag heller inte göra. Men o andra sidan så har jag inte varit så förtjust i att läsa mina egna inlägg, eller andra inlägg för den delen. Jag har ju bloggen för mina bilder skull, men det vore ju också roligt att läsa om annat också. Nu håller jag på så igen, ska komplicera saker som inte ens finns att komplicera till. Haha, hej då.

 

Så, idag fyller jag och syrran år. Jag är förevigt tacksam över att Allah har låtit mig dela denna födelsedag med min tvilling. Jag skulle helst vilja spendera vår födelsedag på en strand långt, långt härifrån med reggae musik spelandes från ett café, där vi ligger i våra strandstolar och dricker kokosmjölken med ett sugrör, och så ligger vi där och njuter av varenda sekund som livet har o erbjuda. Men nu blir det inte så och jag klagar verkligen inte, jag har så mycket att vara tacksam över. 

   Vi lever, vi är friska, vi lever tillsammans med vår familj, vi har ett tak över våra huvuden, vi har har mat på bordet, vi har vår tro och kärlek och det tycker jag är det viktigaste. Sedan att man fyller år, man fyller år...jag ber och hoppas bara om flera lyckliga och kärleksfylla år med min familj och vänner. Jag önskar att människor runt om i världen finner frid, har större förståelse för varandra, medlidande och respekt. Att vi hjälps åt och lever tillsammans i en harmonisk värld där våra barn, barnbarn, barnbarns barns inte behöver leva i misär och lidande. Jag vill sprida kärlek bland mina medmänniskor...och så vill jag önska min syster en blessed earthstrong. Jag älskar dig.  

Igår vaknade jag 06:34, helt av mig själv trots att vi la oss sent och jag skulle varken till jobbet eller skolan. Alltså, jag vaknade tidigare än mitt jobb alarmoch idag vaknade jag 06:53. Först blir jag lite irriterad men sen ser jag det från positiva sidan, jag har hela dagen framför mig, då hinner jag med mycket. Men, sömnen är viktig, därför är det kanske inte så jätte bra eftersom att jag lägger mig ändå sent. Men, men...

 

 

Foto: Faduma MH

Modell: Amina MH

 

Jag har hamnat i en period som jag känner går så här ------. Efter att vi båda har skaffat oss körkortet, ett körkort som som man har kämpat för, så känns det så konstigt att inte plugga teorin som vi har tidigare råpluggat. Allt känns bara konstigt, och jag hatar när jag känner mig stressad när jag egentligen inte har något att stressa över. Just det, är mitt problem, att jag stressar och känner ångest för något som inte finns att stressa eller ha ångest över. Jag vill hela tiden göra något, och nu när jag vet att vi inte längre måste lägga undan pengar till körkortet så vill jag göra så mycket mer som jag tidigare kände var begränsat på grund av körkortet (Jag klagar verkligen inte, för körkortet var ett mål för mig och jag är så otroligt glad över att ha tagit det, Allhamdulilah). Nu kan vi spara pengar, och sedan starta något. Jag vill starta något, jag vill först börja med att investera pengar på en data och en systemkamera. Jag vill kunna fota vart som helst, jag vill skriva, jag vill hjälpa, jag vill ge, jag vill bygga upp något från starten, jag vill kämpa och kriga för något som jag tror på, brinner för och som jag älskar. Jag vill, jag vill och FAN VAD JAG VILL! Jag vet vad mina drömmar är och jag SKA uppfylla dem, men jag vet bara inte vart och hur jag ska börja. Må Allah vägleda mig, inshAllah. 

ÅH! Människor säger ibland att det är värt mödan och nu kan jag verkligen säga att det här var värt mödan. För nu kan vi pusta ut och fortsätta framåt. Jag är så stolt över oss, så stolt! När min kusin frågade mig "Hur känns det?" så ville jag säga "Det är som att man har väntat på en nyckel, men man har inte helt riktigt förstått innebörden av nyckeln och dens tillgångar och vilka dörrar som den kan öppna. En nyckel som inte bara är vilken nyckel som helst utan en nyckel som öppnar och välkomnar oss till en helt ny värld" men istället så sa jag "Känslan är mäktig och obeskrivlig". Jag kan helt seriöst inte förklara känslan. Jag har Allah att tacka, Allhamdulilah ♥

Jag tar en kort paus from min uppsats skrivning. Den här gången hade jag faktiskt lite svårare att komma igång, men det finns inga undantag eller smitningar från uppsatser, prov och allt annat som denna utbildning har att erbjuda. Jag tar mig i kragen, örfilar mig själv och sätter igång. Men ibland är det svårt, jag kan sitta vid datorn, stirra på den och fråga mig själv efter timmar; "Vad var det jag skulle göra nu igen?". Nu är jag hursomhelst glad över att jag kommit någonstans, men jag har mycket kvar.Så, dem senaste dagarna har vi varit i LK, vi har varit här en hel del, men det är så mysigt att bara få vara med våra kusiner, umgås, skratta och mysa. Det här stället har en helt annan känsla, jag menar, det är så annorlunda från Stockholm. När vi var yngre tyckte vi att den här stan hade inget att erbjuda, känner fortfarande att LK är en TORR stad, men vad behöver jag egentligen från staden? Det är inte på grund av staden jag har kommit hit, utan för mina älsklingar som bor i staden. Nu när vi har blivit äldre så förstår vi vad det är vi behöver och det vi verkligen inte behöver. Min familj bor här, mina fina kusiner, mina mostrar mina morbror, vår farbror som har varit med och uppfostrat oss. Jag har det så bra har här, så jävla bra. Som en liten semester med mina kaffebönor. 

 

För precis två veckor sedan åkte jag och Amina till LK för att hälsa på våra kusiner, vi skulle egentligen inte stanna så länge hos dem men vi blev kvar i nästan två veckor. Vi åkte hem till Sthlm i fredags vid 22.00 . Hela helgen jobbade vi, lördag kväll hälsade vi på Rita och Malcom som fått sin lilla ängel den 19 feb. Där hade vi myspys, vi köpte en tårta för att fira de nyblivna föräldrarna, vi hade köpt ett ljus som hade siffran noll. Det visste vi inte att de hade. Sedan är det så typiskt av mig och Amina att tjaffsa om allt. Nån av oss var ju förr eller senare tvungen att lämna över Kayla för den andra att hålla, hahaha och det skulle vi ju naturligtvis tjaffsa om. Igår körde brorsan oss till Bredäng för att jag skulle fota David och hans vänner till en show som vi ska ha i mars. Sist jag och Amina var i Bredängskolan var vi sju, snacka om att det kändes riktigt skumt att stå där i skolan som vi en gångi tiden lekte i.

Jag vet, jag har varit så rutten på att uppdatera bloggen, så dålig. Jag har haft så mycket att göra, men fota har jag gjort en hel del. Framförallt nu när jag har en systemkamera attt fota med! Efter min utställning fick jag chansen att jobba tillsammans med en kille vid namnet David som är galet motiverad och målmedveten. Han har startat allt själv, grundat sitt eget företag och kämpar för att alla i hans omgiving och även mig som han knappt känner för att uppnå våra drömmar tillsammans. För två veckor sen var han villig att låna ut sin systemkamera till mig. En systemkamera som jag tidigare har satsat för, men inte har haft råd att köpa. Han lånade mig sin kamera bara sådär (och vi känner nästan inte varandra) för att han tror på mig och stöttar mina foton. Jag satt där med ögon nästan lika stora som en ugglas ögon, chockad över att jag fick ta med mig kameran hem. Att jag har hittat någon som förstår mina foton och budskapet bakom dem, som ser det jag ser, och som har samma ideér som mig, det är sällsynt. Att sedan dessutom får jobba tillsammans med unga, drivna och målmedvetna unga människor som vet vad de vill. Jag är mer än tacksam, hypad, motiverad för det som skall komma. Jag är så himla glad över att få vara en del av detta kreativa gäng. Det här kommer att bli stort! 

I fredags åkte vår älskade syster till LK och har varit borta sen dess. SUPER TRÅKIGT! Saknar henne så himla mycket så det inte är sant. Helt tomt och torrt är det här hemma. Jag och Amina har bara tagit det lugnt sedan saltentan. I lördags kom Najam över och vi hade myskväll fram tills igår kväll sedan blev det bio och Django. Vilket hysteri det har varit om denna film och vad tyckte jag och mina tre flickor? Den var helt okej, för mycket blod, dödande och svordomar. Nej, inte direkt en film som jag hade slösat min bio biljett på. Skulle hellre sett den hemma. I försig, det är ju brorsan och en massa andra killar som har rekommenderat den, kanske är det en "killfilm" vad fan vet jag. Den var iallafall inte så bra som jag hade förväntat mig. Whatever dude. En sak som är säkert är att jag saknar min syster. 

 

 

Nu kan jag säga att jag äntligen kan ta det lite lugnt. Vi hade vår långa saltenta igår och i måndags satt vi i skolan hela dagen för att skriva färdigt en hemtenta. Vad jag har längtat efter att få lämna in tentan, öppna dörren till salen gå och och lämna salen bakom mig. Vilken känsla. Nu är vi lediga fram tills måndag sedan börjar vår nya kurs. Igår hade syrran och jag en riktigt spännade dag, (bortse saltentan) ett möte som kändes så overkligt. Jag måste sluta tro att jag drömmer, tror ännu att vernissagen bara var den dröm. Planer och planer, ideér som delas och motivation, inspiration och mer inspiration. Jag är i alla fall hundra procent insatt och ska leverera så mycket som jag kan. Helhjärtad med! Let's do this. 

 

Jag kom på igår under vernissagen att jag hade totalt glömt att göra något som jag insåg var bland det viktigaste. Jag hade glömt att lämna visitkort för människor som faktiskt vill kontakta mig. Ett annat miss som jag gjorde var att inte tänka på försäljning av bilderna. Det var människor som faktiskt frågade om att få köpa bilderna och jag hade knappt tänkt så långt (KÖPA MINA BILDER?! AM I DREAMING??) Stig, som är en nära vän till familjen pushade mig på att verkligen se till att tänka på det. Så idag måste jag åka in till lava pch lämna kontaktuppgifter. 

Alltså ÅÅÅÅÅÅÅH! Jag är helt exalterad! Jag hade ju sedan tidigare berättat om att Miguel ska till Berns för att hålla sin föreställning och jag lekte helt ball och ba "Jag är DÄR om det inte är så att något hinder dyker upp eller om någon försöker att stoppa mig!" Men så för två dagar sen talar Nasra om för mig att biljetterna är slutsålda! Mitt hjärta BRAST, ni vet när man får verkligen en klump och den går inte att sväljas ner. KÖRT! Nasra hade redan kollat upp på blocket om någon sålde biljetter och det fanns en tjej som sålde två biljetter. Jag höll på att äta upp henne, som ett lejon hittat sitt offer! Nasra som är så sööööt sa "Men jag vill också gå med er!!" MEN HALLÅ SÅKLART!! "Låt oss fixa två biljetter och sedan en biljett till" Men sedan när jag kontaktade tjejen så hade hon redan hunnit sälja sin biljetter, på ett dygn! Då kände jag mig körd på riktigt (innan kände jag mig inte lika körd hahah). Sedan dess har jag letat och letat efter biljetter på både ticnet och blocket. Men nu loggade jag in på mitt konto på ticnet och försökte återigen beställa biljetter och vad hände? KÖPET GICK IGENOM!! Berns here we come you fucks (btw gillar inte Berns på grund av deras dryga vakter)! 

Jag känner ännu inte att jag kan pusta ut. Vi har arbetat som robotar hela veckan, jag känner inte ens att jag kan ta det lugnt, knappast när jag sover. Det är så mycket som måste göras och det gäller inte bara utställningen utan även med tentan. Vi har en saltenta nästa vecka men innan dess måste vi även gör en mindre hemtenta som är en del av tentan. Syrran och jag har varit borta hela dagarna, kommer hem helt slut och mamma som är så söööööt kommer alltid och säger att hon har saknat oss. Jag gör allt för att mamma ska vara stolt över oss och jag ser verkligen framemot hennes reaktion på lördag. Jag har alltid visat henne mina foton och hon älskar när jag fotar henne. Om jag inte slutar nu så kommer jag att skriva en bok (en av mina mål är faktiskt att skriva en bok). Imorgon vid lunchtid åker vi in till Lava för att fortsätta med utställningen, vi ska hänga upp tavlorna, diskutera detaljer och detaljer. Jag har sett att många har hittat hit genom kulturhuset hemsida, ag vill att ni alla ska veta att ni är även varmt välkomna :)

 

 

 

Jag känner mig helt slut och likaså är det med syrran som har hängt med mig hela dagen. Först hade vi ett semnarie på morgonen och sedan var vi på vift efter kapakartong och framkallning av bilder. Stressigt var bara förnamnet, sedan hade jag ett möte och efter det fick jag och Amina skära i kapakartongerna. Vi skulle klippa kartongerna i flera 40x50, 50x70, 50x50 jadijadi. Det är först nu vi är hemma och käkar en sen middag. Imorgon fortsätter arbetet, skolarbete först på morgonen och sedan möte igen klockan 14.00. Amina är så gullig som har hjälpt mig med ALLT! Min fina älskling. 

 

 

Jag tänkte dela med mig om de goda nyheterna som tidigare har talat om. Nu är det bara en vecka kvar till min första foto utställning som jag har sett så framemot. Men jag är inte  riktigt klar med utställningen, det är mycket som jag måste göra denna vecka och stressdrömmen som jag hade häromdagen hjälpte mig inte. Nej, jag ska ta det lugnt. På lördag har jag min vernissage, sedan kommer utställningen att stå kvar framtills den 27 januari :)