photoboot.blogg.se

Jag tvingade Amina att följa med ut så att jag kunde fota henne. Hon var först helt emot det och jag förstod henne, men jag ville verkligen passa på att ta några foton när det ändå var sommar så hon följde med ut tillslut. Detta var första gången vi tog foton utomhus och klockan var omkring 23.00 på natten när vi bestämde oss för att ta lite bilder. Vi satte på lite musik och fotade, det var så mycket roligare att fota ut och sedan redigera om fotona men det var första och sista gången vi tog foton ute. Men jag vill passa på att ta några foton nu när det är höst men vi får se hur det blir. Men fotona från i somars, min vackra (mashAllah) och enda frivilliga modell. I love yooooooooou!  

 

Foto: Faduma MH

Modell: Amina MH

 

 

 

Som vanligt var det ett tag sen jag skrev här, men det är så mycket som har hänt. Jag har inte haft tid och det blir väl så ju äldre man blir, man har mer att göra och man prioriterar annat. Men fan vad jagså gärna vill ha någonstans där jag kan skriva ner allt som snurrar i min hjärna.När jag var liten hade jag en dagbok som jag skrev i framtills jag var 17 år men sen glömde jag kvar den i Abu Dhabi 2007 när vi åkte hem. Men det är något som jag ska skaffa mig igen för där kunde jag skriva av mig, skriva ner allt jag känner, tänker, vill och önskar. Det är något jag känner att jag inte kan göra här. Det är och blir för privat. Hur löjligt det än nu låter så fungerar det som terapi för mig. Jag kan naturligtvis berätta allt för min familj men det är en helt annan sak när jag får ner det på papper, jag mår bättre av det och jag mår även bättre av att sen läsa det jag har skrivit. Det är så svårt att förklara men huvudsaken är väl att jag själv, förstår vad jag själv menar haha, komplicerat men det är så livet funkar ibland. Det går inte att förstå allt, det gäller väl att bara acceptera. Se, nu går jag in på något heeeeelt annat.

 

 

Solen sken så fint och himmlen var så klarblå men denna lördag har aldrig varit mörkare och sorgen har aldrig skärt sig djupare. Jag kan ännu inte förstå det som har hänt, jag vill inte inse att det finns så sjuka människor som lever på vår jord. Mitt psyke och min själ vill inte samarbeta, de vill inte begripa vad som har hänt. Allt känns som en jävla mardröm. När min syster berättade vad som hade hänt lördag morgon kunde jag inte andas, mina lungor lyckades inte få grepp om mina andetag. Samtidigt som jag stirrade på Nasra, väntade jag på något mer, jag ville att hon skulle säga att han ligger på sjukhus och att han kommer att återhämta sig men det enda vi fick höra var att Muhammed avled på plats. Mina tårar föll på min kudde och de ville inte sluta rinna ner. Min mamma började skrika och gråta samtidigt som hon bad till Gud om nåd. Min mage vände sig upp och ner, inget kommer någonsin bli som förr. Båda jag och Amina låg som paralyserade kvar i sängen, vi sa inte ett ord till varandra. Jag tittade på min lille bror och hans ögon var fyllda med oro och rädsla. Än en gång har föräldrar förlorat sin son, syskon har förlorat sin bror, en flickvän som har förlorat sin stora kärlek och vänner som aldrig mer kommer att få höra eller se sin vän skratta eller le igen. Varför ska det här hända, alla sjuka saker som man får höra. Vad har hänt/händer med mänskligheten?? Jag kommer aldrig kunna förstå eller föreställa mig hur Muhammeds familj mår just nu. Att en sån fin kille ska behöva mista sitt liv på det sättet. Herregud. Må Gud ta hand om Muhammed och hans familj ♥