photoboot.blogg.se

Jag tvingade Amina att följa med ut så att jag kunde fota henne. Hon var först helt emot det och jag förstod henne, men jag ville verkligen passa på att ta några foton när det ändå var sommar så hon följde med ut tillslut. Detta var första gången vi tog foton utomhus och klockan var omkring 23.00 på natten när vi bestämde oss för att ta lite bilder. Vi satte på lite musik och fotade, det var så mycket roligare att fota ut och sedan redigera om fotona men det var första och sista gången vi tog foton ute. Men jag vill passa på att ta några foton nu när det är höst men vi får se hur det blir. Men fotona från i somars, min vackra (mashAllah) och enda frivilliga modell. I love yooooooooou!  

 

Foto: Faduma MH

Modell: Amina MH

 

 

 

Som vanligt var det ett tag sen jag skrev här, men det är så mycket som har hänt. Jag har inte haft tid och det blir väl så ju äldre man blir, man har mer att göra och man prioriterar annat. Men fan vad jagså gärna vill ha någonstans där jag kan skriva ner allt som snurrar i min hjärna.När jag var liten hade jag en dagbok som jag skrev i framtills jag var 17 år men sen glömde jag kvar den i Abu Dhabi 2007 när vi åkte hem. Men det är något som jag ska skaffa mig igen för där kunde jag skriva av mig, skriva ner allt jag känner, tänker, vill och önskar. Det är något jag känner att jag inte kan göra här. Det är och blir för privat. Hur löjligt det än nu låter så fungerar det som terapi för mig. Jag kan naturligtvis berätta allt för min familj men det är en helt annan sak när jag får ner det på papper, jag mår bättre av det och jag mår även bättre av att sen läsa det jag har skrivit. Det är så svårt att förklara men huvudsaken är väl att jag själv, förstår vad jag själv menar haha, komplicerat men det är så livet funkar ibland. Det går inte att förstå allt, det gäller väl att bara acceptera. Se, nu går jag in på något heeeeelt annat.

 

 

Solen sken så fint och himmlen var så klarblå men denna lördag har aldrig varit mörkare och sorgen har aldrig skärt sig djupare. Jag kan ännu inte förstå det som har hänt, jag vill inte inse att det finns så sjuka människor som lever på vår jord. Mitt psyke och min själ vill inte samarbeta, de vill inte begripa vad som har hänt. Allt känns som en jävla mardröm. När min syster berättade vad som hade hänt lördag morgon kunde jag inte andas, mina lungor lyckades inte få grepp om mina andetag. Samtidigt som jag stirrade på Nasra, väntade jag på något mer, jag ville att hon skulle säga att han ligger på sjukhus och att han kommer att återhämta sig men det enda vi fick höra var att Muhammed avled på plats. Mina tårar föll på min kudde och de ville inte sluta rinna ner. Min mamma började skrika och gråta samtidigt som hon bad till Gud om nåd. Min mage vände sig upp och ner, inget kommer någonsin bli som förr. Båda jag och Amina låg som paralyserade kvar i sängen, vi sa inte ett ord till varandra. Jag tittade på min lille bror och hans ögon var fyllda med oro och rädsla. Än en gång har föräldrar förlorat sin son, syskon har förlorat sin bror, en flickvän som har förlorat sin stora kärlek och vänner som aldrig mer kommer att få höra eller se sin vän skratta eller le igen. Varför ska det här hända, alla sjuka saker som man får höra. Vad har hänt/händer med mänskligheten?? Jag kommer aldrig kunna förstå eller föreställa mig hur Muhammeds familj mår just nu. Att en sån fin kille ska behöva mista sitt liv på det sättet. Herregud. Må Gud ta hand om Muhammed och hans familj ♥

 Fashionist bilder, typ, eller, aaa jag vet interiktigt vad jag ska kalla dem men något med fashion är det iallafall.

 

Foto: Faduma MH

Modell: Amina MH

 

Lite foton som jag tog på syrran för några veckor sen. Jag måste börja fota igen, det känns som att det var ett tag sen jag var insatt i det jag älskar o göra som mest, skriva och fota. Jag mår så mycket bättre när jag gör det. Det är en obeskrivlig känsla, nästan som ett lyckopiller som jag behöver under min vardag. 

 

Foto: Faduma MH

Modell: Amina MH

 

Ibland förstår jag mig inte på livet, det kanske inte är mening att man ska göra det. Jag vet och sen, två sekunder senare så vet jag inte längre och innan dess var jag nästan hundra procent säker på det jag trodde att jag visste. Många säger att livet är en gåta, men är det en gåta som ska lösas eller är det en gåta som man egentligen aldrig kommer få reda på svaret. Jag vet inte men jag har mina stunder och ibland undrar jag om det är just nu, just vid de tillfällena som jag känner som jag gör just nu, då jag är som mest levande. Det känns som att mina tankar tar mig till en annan värld, jag dagdrömmer mig så långt bort, och när jag väl hör någon ropa mitt namn så vill jag inte svara men jag svarar för att jag måste. Jag känner mig så ledsen, arg, glad, besviken och tacksam på en och samma gång. Vissa känslor förstår jag mig inte på medan andra vet jag precis varför jag känner som jag gör. Att jag blir ledsen det har jag mina anledningar till, tacksamheten kommer helt naturligt och ständigt men det är ilskan, det är just där jag känner mig kluven. Ibland blir jag så jävla arg, så arg att det nästan känns som att jag brinner inombords och för stunden förstår jag inte vart al ilska kommer ifrån. Jag blir så arg på allt och alla. Men jag vet att ilskan ligger djupare än vad jag själv tror, jag inbillar mig annat när det i verkligheten handlar om något helt annat. Det går långt tillbaka, som barn ville jag göra så mycket och det är just så jag är. Jag vill vara igång, jag vill fortfarande göra så mycket. Det är just det som är grejen. När jag inte har gjort det jag velat blir jag besviken på mig själv vilkt resulterar till att jag blir arg. Jag är arg på världen och allt det dåliga som händer i den, på min omgivning men mest på mig själv. När jag var liten hade jag så många drömmar som jag var tvungen att uppnå som vuxen. Som barn trodde jag inte att jag kunde göra så mycket men som vuxen visste jag att jag kunde göra så mycket mer. Jag visste att jag kunde jobba för att tjäna in pengar och sedan samla in alla mina pengar något jag inte kunde göra som barn. Jag visste att jag kunde ha en större påverkan som vuxen än som ett barn. Jag kunde påverka genom mina handlingar, ord och tankesätt. Jag visste som barn att som vuxen så tar människor en mer seriöst just för att man är vuxen och vuxna är seriösa. Som barn sa jag till mig själv att med mina pengar kunde jag skänka pengar till behövande och med ett budskap kunde jag förändra och påverka människor till att göra bättre ifrån sig. Jag blir så arg när jag vet att jag inte gjort det jag lovat mig själv som barn. Nu sitter jag här framför min dator, med tupac spelandes, så arg på världen och mig själv för att jag vill kunna förändra något som bör få en förändring. Men än är det inte försent eller över. Jag ska kämpa och jag ska uppfylla det jag en gång lovade mig själv! 

Vi hade ett kalas här hemma åt en kompis till familjen. Dagen därpå passade jag på att använda alla ballonger som fanns kvar. Jag tänkte på ballongernas ljusa färger, Amina i mitten med hennes ljusa kläder. Vi lekte med ballongerna lite och tog några foton. Det kändes så fånigt men vi fick till några foton, här är bland annat ett par bilder på syrran :)

 

 

Jag skriver fortfarande för den amerikanska nyhetstidningen "New York Beacon Digital", ni kan också följa mig där: http://nybeacondigital.com. Nu har jag skrivit fem artiklar för websidan och jag min sjätte artikel på gång. Här är mitt senaste inlägg, kommentera gärna och sprid :) För att lfortsätta äsa artikelm så är det bara och klicka er in på länken härnedan.

 

 

Här är mina första testbilder som jag tog med systemkameran. Vad skulle jag göra utan mina trogna och älskade modeller som alltid låter mig att fota dem. Det finns inga bättre än dem, mina snyggingar :)

 

Modeller: Amina MH

Foto: Faduma MH

 

 

Det var värt väntan. Nu har jag äntligen skaffat mig en systemkamera som jag har tjatat så mycket om. ÄNTLIGEN! Vi hade varit ute i stan och sedan var vi på väg hem. Samtidigt som vi gick ner för trapporna fastnade mina ögon på El gigantens reklam skylt "Canon Systemkamera för 2190 kr". Ett tecken?! Jag var fastbesluten på att köpa kamera, så vi tog första tåget in mot stan och köpte systemkameran utan att diskutera det. Canon är dessutom min favorit och kameran som jag ville ha, så det var ett plus.Nu kan jag äntligen säga att jag har en egen system kamera. Det var fan på tiden!

Nu är det verkligen ett bra tag sen jag skrev något i bloggen, så tråkigt. Jag ville inte att det skulle bli så men när man har fullt upp så måste man prioritera annat. Men nu vill jag passa på och blogga eftersom att jag vet att jag alltid tittar tillbaka på vad vi har gjort under sommaren. Förra året åkte vi till Köln, Tyskland och Abu Dhabi, Arabemiraterna. I år är vi hemma och jobbar. Nu är det mammas tur att åka iväg, koppla av och njuta av hennes ledighet tillsammans med moster och kusin. Min mamma förtjänar så mycket mer än så och jag hoppas/vet att man har det underbart där. Så vad har vi gjort då? Jobbat som fan, hängt med vänner och badat lite. Förra onsdagen började fastan, Ramadan, den heliga månaden för muslimer. Jag har försökt förbereda mig mentalt för denna månad och det har gått bra hittills, Allhamdulilah. Fastan öppnas vid solnedgången, omkring 22.00 och sedan får äta vår sista måltid innan soluppgången vilket är omkring 02.00. Den här månaden är verkligen en speciell månad. 

Här sitter lilla plutten och är sur, naaw våra två små cashisar, haha.

 

Nu när våren/sommaren är här så har jag jag så mycket att se framemot! Sena kvällar, grillningar, utflykter, mys, födelsedagar, fest, så mycket mer som jag inte ens kan komma på bara för att jag blir helt exalterad! Det innebär ju en massa foton och fina minnen som måste fångas på bild. Jag har haft en underbar tid bara denna korta tid, med min fina pappa, jag blir så ledsen bara jag tänker på att han ska åka nu på lördag. Min fina roliga älskade pappa, jag blir helt känslosam bara för att jag lyssnar på en låt som får mig att minnas våra tider när vi var små. Mina fina pappa, jag antar att Allah har redan bestämt varje persons livsplan och öde. Om pappa måste åka så måste han, det är bara att acceptera det. Jag går in på något helt annant nu. Vår och sommar, mina favoritsäsonger, vi har mycket att se framemot :) 

 

Det här fotot tog jag för drygt en vecka sen när vi var ute på stan, shoppade och larvade oss med vänner :)

 

 

Efter flera långpromenader genom områden, diskussioner och planeringar,

planeringar och diskussioner, och så slutar det hela med lek i en park, barnlekar för barn. 

 

mina vänner.