photoboot.blogg.se

 

 

Solen sken så fint och himmlen var så klarblå men denna lördag har aldrig varit mörkare och sorgen har aldrig skärt sig djupare. Jag kan ännu inte förstå det som har hänt, jag vill inte inse att det finns så sjuka människor som lever på vår jord. Mitt psyke och min själ vill inte samarbeta, de vill inte begripa vad som har hänt. Allt känns som en jävla mardröm. När min syster berättade vad som hade hänt lördag morgon kunde jag inte andas, mina lungor lyckades inte få grepp om mina andetag. Samtidigt som jag stirrade på Nasra, väntade jag på något mer, jag ville att hon skulle säga att han ligger på sjukhus och att han kommer att återhämta sig men det enda vi fick höra var att Muhammed avled på plats. Mina tårar föll på min kudde och de ville inte sluta rinna ner. Min mamma började skrika och gråta samtidigt som hon bad till Gud om nåd. Min mage vände sig upp och ner, inget kommer någonsin bli som förr. Båda jag och Amina låg som paralyserade kvar i sängen, vi sa inte ett ord till varandra. Jag tittade på min lille bror och hans ögon var fyllda med oro och rädsla. Än en gång har föräldrar förlorat sin son, syskon har förlorat sin bror, en flickvän som har förlorat sin stora kärlek och vänner som aldrig mer kommer att få höra eller se sin vän skratta eller le igen. Varför ska det här hända, alla sjuka saker som man får höra. Vad har hänt/händer med mänskligheten?? Jag kommer aldrig kunna förstå eller föreställa mig hur Muhammeds familj mår just nu. Att en sån fin kille ska behöva mista sitt liv på det sättet. Herregud. Må Gud ta hand om Muhammed och hans familj ♥